Descisions, Descisions
Hej alla. Jag sitter just nu i skolan och håller på att rensa min dator. Inte så kul som det låter. LOL.
Den senaste veckan har jag jobbat på att bli frisk från min hetsätstörning, för att sedan långsamt gå tillbaka till Ana. Jag måste ju liksom bli 'frisk'. Jag menar bara att det är inte så himla kul att försumma sig själv i någonting som inte ens existerar -- drömmen om att kunna äta vad som helst utan att bli fet, den kommer aldrig bli sann. Jag gör allt för att försöka koppla bort tankarna på mat, men det går helt enkelt inte. Jag pendlar mellan att vilja bli frisk, på riktigt, och att leva med Ana, för jag vet att jag kan, jag vet att det går. Det finns så många människor där ute som lever som PROana som inte mår dåligt och de ångrar sig heller inte. Jag vill inte bli frisk. Jag vill leva såhär
Jag känner mig inte redo att bli frisk, det har blivit som ett beroende, jag kan inte leva utan Ana eller Mia. Många i min vänskapskrets tycker säkert att jag är galen och att jag borde ge upp, men nej, jag tänker inte ge upp. Detta är min lilla hemlighet. Jag tänkte inte ge upp mitt mål, aldrig någonsin.
Sålänge jag kan minnas har vikt och mat varit en stor del av mitt liv. Jag minns redan när jag var 8 år att jag hade ångest över att jag var mycket tjockare än de andra tjejerna i klassen. Jag minns att jag så gärna ville se ut som dem. Enda sedan jag 8 har mat varit både min fiende och min vän. Jag har tagit till mat när jag har mått dåligt, mat som belöning, mat som tröst, mat som straff. Mat mat mat. Och det värsta är.... att ingen förstår mig. Ingen har märkt det förrän hösten 2012 när min ätstörning var som värst. När jag slutade äta helt. Då tvingade mina föräldrar mig att bli frisk, mot min vilja. Jag ville verkligen inte bli frisk, men jag var tvungen. Efter det har det pendlat fram och tillbaka. Efter det har jag snurrat mellan att träna & fasta och hetsäta & bli fet. Nu är jag i en period där jag hetsäter och blir fet.
Jag vet bara att jag måste fortsätta. Jag MÅSTE.
