Livet som PRO-Ana/Mia
"Pro-ana är en subkultur som lyfter fram Anorexia Nervosa som en livsstil istället för ett sjukdomstillstånd."
Så börjar Wikipedias beskrivning av fenomenet PRO-Ana. Det finns även PRO-Mia som är "samma grej" fast gällande Bulimi. När jag läser om alla "symptom" för en Pro-ana/mia så passar det in på mig totalt. Även fast jag inte är diagnostiserad med varken Anorexia eller Bulimi (pga övervikt) så lever jag fortfarande i världen "ÄSUNS" (Ätstörning utan närmre specifikation).
Det är ingen i min närhet som vet om min nuvarande ätstörning då alla tror att jag är frisk. Och de vet definitivt inte om att jag är Pro-ana/mia. Det är inte precis som att du vill berätta det när du träffar en person första gången för då skulle man bli inspärrad med en gång. Att leva som Pro-ana/mia är inget problem egentligen (enligt mig), man hittar liksom sin plats, man liksom börjar leva efter "Anas" regler, "Ana" blir som din gud. Det är som en slags livsstil precis som LCHF-dieten, hippies eller ridning. Du hittar dina vänner (oftast över nätet och i andra länder) som du pratar med och byter tips&tricks med. Det kan vara allt ifrån att sporra varandra till att fasta till att hjälpa varandra att bli friska. Så att säga att Pro-ana/mia endast uppmuntrar sjukdomen är fel. Jag skulle aldrig uppmuntra någon till att bli sjuk, och jag skulle heller aldrig försöka hindra någon från att bli frisk, men däremot är detta min livsstil, jag har periodiska fastor, hetsträning och liknande, men däremot finns ju även perioder där jag tappar kontrollen helt, där jag bara hetsäter och går upp i vikt, liksom den perioden jag är i nu. Man kan aldrig säga att en person med Anorexia eller Bulimi är underviktig och aldrig äter respektive äter jämt och sedan stoppar fingrarna i halsen, för ätstörda beteenden ser alltid olika ut.
Men jag är en stolt Pro-ana/mia, jag hjälper gärna personer som sitter fast i detta att bli friska, samtidigt som jag mer än gärna byter tips&tricks med folk. Att leva som Pro-ana/mia är som att man har en enda stor familj. För det är aldrig någon som dömer dig, och du kan liksom fly undan den riktiga världen för ett tag. Jag trivs liksom med att ämna livet åt att nå perfektion. Jag har levt med detta i nästan 2.5 år och nu skulle jag aldrig kunna tänka mig ett liv utan det. Det är liksom min livsstil, min "religion". Det är liksom svårt att beskriva hur jag tänker, det är min lilla hemlighet samtidigt som jag skulle vilja leva ut den på "riktigt" som alla andra kan göra med sina livsstilar och religioner. Liksom alla säger att jag inte ska pracka på min livsstil på andra (vilket jag inte gör) ska ni heller inte pracka på mig att det jag lever efter är fel. För detta är mitt val och jag vet precis vad jag håller på med. Jag är inte rädd, inte besviken på mig själv, inte ledsen, inte osäker. Detta gör mig stark liksom, jag tror på detta och det är detta som får mig att känna mig säker. Jag har försökt att bli frisk ett flertal gånger men jag har liksom känt mig så ensam och naken.
Så detta är mitt val. Och jag tänker inte ändra mig. Tack för mig. 😘